En spelarkarriär: Pär Arlbrandt

Publicerad: 2017-06-16 10:00

Med guldmedaljen runt halsen avslutade Pär Arlbrandt i våras sin hockeykarriär. Nu berättar han om sin krokiga väg till toppen av SHL, utlandsäventyren och minnena från karriären. "Det är mycket som är bra, men det finns vissa saker som också sitter som en nagel i ögat", berättar Arlbrandt i ett dokument från SHL.se.

– Ring när det passar. Jag har tid lite när som helst nu för tiden.

Det är inte svårt att få Pär Arlbrandt att ställa upp på en lång intervju om hans hockeykarriär. I en dryg månad har den målfarliga forwarden varit hockeypensionär. Det var i direktsänd TV, bara minuter efter att HV71 tagit hem SM-guldet år 2017, som han berättade om beslutet att karriären var över.

En karriär som innehållit det mesta. Bänknötande, genombrott, utlandsäventyr, kraschade förhandlingar, borttappade klubbor, tvivel på sig själv, stjärnstatus i SHL och SM-guld. Det finns en hel del för Pär att gå igenom.

– Jag har varit igång länge. Jag kommer knappt ihåg något från den första tiden, skrattar han.

Men vi tar det från början. Pär Arlbrandt föddes den 22 november 1982 i Jönköping, och fick sin uppväxt i den småländska staden. Redan från tidig ålder märktes det också att Pär var en sportintresserad grabb.

– Vi hade ett stort rum i källaren hemma som jag var i mycket. Det var målburar, klubbor och bollar i olika storlekar och former som jag tillbringade mycket tid med. Sportintresset har varit med mig så länge jag minns.

Pär växte upp och det spelades ishockey, fotboll, innebandy och pingis. Men ju äldre han blev desto mer riktades intresset kring fotboll och ishockey.

– Vid 15-16 års ålder var det dags att bestämma sig vilken sport jag skulle satsa vidare på - och det var svårt. Jag tyckte fotboll var otroligt kul. Det gör jag fortfarande, både att spela och titta på, så det var ett svårt val jag var tvungen att göra.

Varför blev det ishockey då?

– Det var för att HV71 fanns i staden. Det fanns ett elitlag. Inom fotbollen så var Jönköping Södra i division tre eller fyra på den tiden så det var väl egentligen HV71 som gjorde att det blev hockey för min del. Helt ärligt var jag nog bättre i fotboll än i ishockey.

Jaså?

– Ja, det var nog så. Så det var jobbigt att sluta med fotbollen. Det saknade jag. Men ishockey var ju fantastiskt kul också. Jag har aldrig ångrat mitt beslut.

"Jag vet inte om jag var någon talang"

Även om Pär Arlbrandt hade stått för sitt karaktäristiska målgörande redan i ungdomsåren, så var han enligt honom själv, ingen jättetalang.

– Utifrån sett så var jag nog ingen talang. Det tror jag inte. Men jag lyckades ju ändå slå mig in i laget till TV-pucken.

Åren gick. Pär började på hockeygymnasium i Jönköping där han gick i samma klass med spelare som Pär Åkerström, Andreas Jungbeck och Michael Irani för att nämna några. Samtliga var spelare som var med i SHL och HockeyAllsvenskan längre fram i sina karriärer.

– Jag hoppas jag inte har glömt någon, men det här var spelare som var med och spelade i Allsvenskan några år och som gjorde några matcher i SHL, men det var nog ingen som höll på jättelänge.

Det var alltså du som blev guldkornet i klassen?

– Haha, nja, det var jag som fortsatte spela vidare i alla fall, förklarar en ödmjuk Arlbrandt.

"Det var lite för tidigt för mig"

Karriären fortsatte i juniorlagen i HV71. J18 blev J20. Pär växte till sig och blev starkare i kroppen och utvecklades med det också inom spelet. Han producerade poäng och steget upp mot A-laget i SHL blev kortare och kortare, och vid 18 års ålder var det dags för SHL-debut.

– Det var ju väldigt spännande såklart. Men samtidigt så var jag nog inte riktigt mogen för det. Framförallt märktes det fysiskt, samtidigt hade HV71 ett väldigt bra lag så det var svårt att ta en plats.

Det blev en hel del se och lära till en början. Pär fick sitta en hel del på bänken och som den något blygsamma killen, gjorde han inte något större väsen av sig i omklädningsrummet.

– Jag var inte speciellt nära att ta en ordinarie plats i laget. Och hade jag fått göra det igen så hade jag nog visat upp mig lite mer, pratat mer och tagit mer plats.

Året därpå blev forwarden därför utlånad till Troja-Ljungby i HockeyAllsvenskan. Där kom också det första stora genombrottet inom svensk hockey. På 46 matcher stod Arlbrandt för 42 poäng, varav 24 mål.

– Det var väldigt bra för mig att komma dit. Jag fick stort förtroende och fick spela mycket. Jag fick lära mig att spela seniorhockey och så spelade jag med bra kedjekamrater, det var en riktigt kul säsong. Jag spelade i samma kedja som Patrik Ross och Morten Green och vi hittade en bra kemi direkt, framförallt i powerplay. Då blev det att det trillade in ett par kassar.

Efter ett år i HockeyAllsvenskan med Troja skulle nästa SHL-chans komma. Tillbaka i HV71, men inte heller denna gång skulle spelet lossna på den allra högsta nivån.

– Det blev mest att jag spelade sporadiskt, var i fjärdekedjan och fick inte till det helt enkelt. Mina styrkor har alltid legat i det offensiva spelet och jag har behövt spela med likasinnade för att få det att lossna, men man kan heller inte kräva att man ska få spela i en första- eller andrakedja.

"Vi hade kunnat ta steget upp till SHL"

Pär blev återigen utlånad till HockeyAllsvenskan. Denna gång till Rögle och efter en stark avslutning på året i Ängelholm blev han kvar i de grönvita laget - och kom att bli det i fyra säsonger till.

– Det är en jättefin stad vid havet och jag trivdes socialt direkt. Sen var stämningen på alla matcher otroligt bra, och vi hade hela tiden sköna killar i laget, det kändes bra att spela för Rögle.

Arlbrandt producerade stadigt med poäng under de tre första åren i Rögle och laget var hela tiden med i toppen av HockeyAllsvenskan, utan att riktigt få till det mot slutet i kvalserien mot SHL.

– Vi hade absolut kunnat tagit steget upp med de lag vi hade, men vi fick inte riktigt till det när det vart tuffare motstånd. Speciellt sista året i Rögle hade vi bra chans på SHL.

Just sista året i Rögle blev minnesvärt för Arlbrandt. Under säsongen stod han för mäktiga 72 poäng på 42 matcher. I kvalserien blev det sedan åtta poäng till på nio matcher.

– Det small till ordentligt där, men jag spelade ju med Patrik Zackrisson och Mattias Karlsson. Vi hade alla en bra säsong så det bara rullade på.

"Tyngsta tiden i karriären"

Även om det inte blev någon SHL-plats med Rögle, så blev det en ny flytt upp i högstaligan för Pär. Flyttlasset bar iväg till Södertälje och många trodde då på att det stora genombrottet i SHL skulle komma. Men det tog tvärstopp.

– Det var trist. Jag var så laddad för att ta det där sista steget. Jag fick en skada på försäsongen och var borta lagom till premiären. När det väl drog igång var jag inte i form. Det stämde bara inte. Tyvärr kan det bli så ibland, att det inte funkar, så blev det i Södertälje.

Det var tungt kan jag tänka mig?

– Det var det. Jag ville så gärna lyckas, och så blev det pannkaka av allt. Det sätter sig i huvudet. Det var inga roliga månader för mig. Det blev en hel del grubblande på det personliga planet på kvällar och nätter.

Började du tveka på dig själv?

– Ja, det gjorde jag. Innerst inne tror man på sig själv, men när man haft många motgångar så testas psyket och då börjar man grubbla mycket. Tiden i Södertälje var min tuffaste tid i karriären.

Efter 26 matcher i Södertälje bröts avtalet och Arlbrandt stack utomlands, till Österrike och Klagenfurter. Väl där, så lossnade spelet igen.

– Det var nyttigt. Jag fick en nystart när jag kom till ett nytt land, en ny kultur och en ny liga. Det var annorlunda, men kul. På den tiden så var det mycket nordamerikaner i ligan som kanske var på sluttampen av sina karriärer, men jag var ju inte så gammal när jag kom, så det var intressant. Det var annorlunda mot att spela i Sverige.

Spelmässigt gick det bra. Arlbrandt producerade poäng och Klagenfurter kom på andra plats i serien. I slutspelet blev det dock platt fall. Laget åkte ut direkt i kvartsfinal.

Efter det började ett rejält spel bakom stängda dörrar. Klagenfurter ville ha kvar Pär i laget och Arlbrandt själv meddelade sin agent att han gärna stannade. Allt var så gott som klart för ett nytt kontrakt, när det hela tog en oväntad vändning.

– Eftersom vi hade åkt ut lite fiaskoartat i kvartsfinalen, så kom klubben fram till att hela sportsliga ledningen skulle bytas ut. In kom en ny ledning som direkt sa att alla importer skulle bytas ut mot nya. Då var jag helt plötsligt inte önskad längre.

Så hade ni inte åkt ut i kvartsfinal hade du varit kvar?

– Det hade jag nog. Det är ju lite märkligt när man tänker på det. Så små marginalerna kan vara.

Vad tänkte du då?

– Jag vet inte riktigt. Det var bara att acceptera. Jag vet att jag satt i Österrike, funderade och tänkte för mig själv att chansen på SHL i alla fall inte skulle komma igen.

Men den chansen skulle komma. Efter äventyret i Österrike så blev Västerås nästa anhalt för Pär i HockeyAllsvenskan. En säsong som saknade motstycke när det kommer till poängproduktion. På 42 matcher stod Pär för 77 poäng i en stekhet kedja med Niklas Olausson och Sebastian Meijer.

– Nu i efterhand är det ganska osannolika siffror. Jag snittade nästan två poäng per match under en hel säsong. Då när man var mitt uppe i det, så tänkte jag inte så mycket på det, men nu efteråt så undrar man ju lite över vad det var som hände.

"Allt släppte i första bytet"

Efter succésäsongen med Västerås kom ett nytt erbjudande från SHL. Denna gång från Luleå Hockey.

– Det var inget att tveka på. Jag trodde inte jag skulle få en ny SHL-chans. När Luleå hörde av sig var det bara att ta det på en gång.

Upp till Luleå hade Pär Arlbrandt med sig radarpartnern Niklas Olausson från Västerås. Två spelare som också funnit varandra utanför isen.

– Det var skönt och viktigt för oss båda när vi kom till Luleå, att vi hade varandra. Det var en liten trygghet för oss och sedan när säsongen drog igång så fick vi mycket förtroende och vi fick spela tillsammans. Vi hade alla förutsättningar för att lyckas.

Det var också precis det han gjorde. I den andra seriematchen för Luleå, i hemmapremiären mot Södertälje, vann Luleå med 8-2. Pär Arlbrandt stod för två mål och två assist och presenterade sig för sin nya hemmapublik med att göra mål i sitt första byte.

– Det var ett av de härligaste målen i karriären. Efter det så släppte det bara. Det var ruggigt skönt.

Arlbrandt visade att han höll på SHL-nivå, även om den första säsongen med Luleå slutade utanför slutspelsplats. Laget missade åttondeplatsen i serien i sista omgången. En poäng krävdes i mötet med Timrå, men matchen slutade 0-1.

– Det var oerhört tungt. Vad ska jag säga? Vi gjorde allt rätt, men inte mål. Det sved oerhört.

"Den slutspelsserien var den tuffaste av alla"

Andra året blev desto bättre. Luleå var ett stabilare lag, kom fyra i serien och skulle ställas mot Djurgården i kvartsfinal. En serie som kom att förvåna Pär Arlbrandt.

– Det är utan tvekan den tuffaste slutspelsserie jag spelat. Det var helt galet. Det var så mycket grejer som pågick hela tiden. Både på och utanför isen. Det var snack och anmälningar på varandra till höger och vänster. Jag var inte förberedd på det. Stämningen från seriespel till slutspel tvärvände över en natt. Det var galet.

Luleå gick ifrån och ledde med 3-0 i matcher, men Djurgården kom ikapp till 3-3 i matcher och allt skulle avgöras i Coop Norrbotten Arena. Det blev ett segdraget drama där Luleå till slut vann efter sudden death med 4-3.

– Det var ett sådant ögonblick jag aldrig kommer glömma. Vilket tryck det var i arenan då. Och Robin Jonsson fick avgöra. Jag kommer ihåg det så väl. Jag var på isen då, och när jag såg att pucken gick in firade jag som att vi vunnit SM-guld. Jag kastade klubban och handskarna så långt jag kunde och var i ren eufori. Sen när allt lagt sig så började jag åka och leta efter mina grejer, men då var allt borta, haha.

– Jag letade febrilt efter min klubba. Jag skulle ju spela semifinal, och ville ha min klubba. Jag åkte runt där och letade och frågade mig själv "vad har jag gjort?".

Luleå föll sedan i en jämn semifinalserie mot Skellefteå med 4-2 i matcher och efter det uttåget var också Pär Arlbrandts sejour i Norrbotten över.

– Vi trivdes jättebra, men både jag och min sambo kände att vi ville ha närmare till våra familjer. Vi hade precis fått barn också och vi ville nedåt i landet igen.

Linköping presenterade Pär Arlbrandt och poängproduktionen fortsatte i samma stil i Östergötland, även om första året blev knackigt.

– Vi fick inte ihop gruppen på ett bra sätt. Det var många starka viljor som drog åt lite olika håll, så det spretade för mycket. Som säsongen blev slogs vi för överlevnad trots att vi hade ett lag som papperet var mycket bättre än så.

Linköping slogs mot Djurgården om att undvika kvalserien ända in i den sista omgången. Linköping behövde en poäng i bortamötet mot MODO samtidigt som Djurgården skulle förlora. Djurgården föll mot HV71, men med fem minuter kvar av Linköpings match var laget i underläge och kvalserien hägrade.

– Det är också ett sådant ögonblick man aldrig glömmer. Den matchen var en känslomässig berg-och-dalbana och mot slutet när jag vinklade in 3-3 med skridskon och det skulle ringas på det målet, då var det nervöst.

Går det att beskriva vad du kände?

– Jag var faktiskt ganska säker på att det var mål. Jag visste att jag inte sparkat pucken, eller att jag inte hade lyft skridskon. Jag var säker på att det skulle vara mål. Men man är ju ändå nervös när det är så mycket på spel.

Det målet räddade er från kvalserien?

– Ja, och det är jag glad för. Vi hade spelat med en stor press på oss genom hela serien, men i en kvalserie hade det blivit ännu värre. Det är bara att kolla på Djurgården, som åkte ut det året. Det är ju hypotetiskt, men frågan är hur det hade gått för oss?

"Alltid detta Skellefteå"

Men Linköping reste sig och de kommande åren var Linköping ett topplag, med goda chanser att gå hela vägen. Men väl framme i slutspelen så tog det stopp i semifinal. Båda gångerna mot Skellefteå.

– Detta Skellefteå alltså. Jag kan inte vara arg på dem. Det är bara att lyfta på hatten, men varje gång jag åkt ur slutspelet så har det varit mot Skellefteå. Två gånger med Linköping, en gång med Luleå och en gång med HV71. Men, Skellefteå var ju bara bäst i några år där, men det svider.

– I kvartsfinalen 2012/2013 hade vi vunnit första matchen borta, och hade ledningen i match två, men då kvitterade Viktor Arvidsson med bara sekunder kvar att spela, sen vann Skellefteå i sudden death, och efter det vann de nästan varje match i förlängning.

– Året efter var vi inte lika nära att slå ut dom, utan det är säsongen 2012/2013 som svider. Det är fortfarande en nagel i ögat på oss i laget som spelade då. Det kan vi prata om än idag när vi träffas. Arvidssons mål. Hade vi stått emot där och vunnit även andra matchen, då hade vi nog tagit hem den serien.

Sista året i Linköping blev ändå en personlig framgång för Arlbrandt som stod i toppen av poängligan med 71 inspelade poäng. Ett storstilat facit som också bäddade för ett sista utlandsäventyr. Denna gång till Schweiz och Biel-Bienne.

– Jag hade kontrakt med Linköping och var inställd på att stanna kvar. Biel hade hört sig för tidigare på säsongen men inte varit intresserade av ett utköp. Men de ändrade sig och jag tror vi var inne i juli när kontakten togs upp igen. Efter det gick det fort.

Vad var det som lockade?

– Det är klart att pengarna spelade roll. Jag hade aldrig spelat någonstans för pengarnas skull, så jag hade inte tjänat in en massa. Så visst spelade det stor roll. Men jag såg också en sista chans att komma iväg och uppleva något nytt.

I Biel blev han snabbt en spelare med press på sig att leverera. Något som inte beklämde Arlbrandt.

"Fansen väntade utanför arenan"

– Det vet du om i Schweiz. Importerna som kommer dit ska leverera. Alla lag har en kvot med importplatser, och kommer du som utlänning så är det inte bara för att att en plats, utan det är för ett leda laget. Men jag var bekväm med det. Jag visste att jag var en producerande spelare så det passade bra, och det gick också riktigt bra första året. Vi kom till slutspel och pressade sedan Zürich rejält i kvartsfinalen, men åkte tyvärr ut ändå. Men det var ingen som trodde på oss, så vi fick mycket beröm efter säsongen.

– Jag kommer ihåg att när vi kom hem efter att ha åkt ut i kvartsfinalen så stod flera hundratals fans utanför arenan och väntade med bengaler och hejarramsor. Det var häftigt och det var en riktig hockeystad. En liten stad där alla levde med hockeyn. Folk kunde komma fram på stan och vilja prata, så det var gemytligt på så vis.

Andra året i Schweiz blev tyngre. Nederlagstippade Biel lyckades inte slå experterna på fingrarna ännu en gång och krigade i botten.

– Vi började den säsongen riktigt bra och vann flera matcher i rad och var i toppen av ligan. Men efter det rasade vi ihop. Jag tror vi förlorade runt 20 av 22 matcher. Det var en ond spiral som bara gick mer och mer nedåt. Då blev det en annan stämningen i laget och vi fick inte ihop gruppen och spelet.

Innan transferfönstret stängde kom då också ett erbjudande från HV71 och Pär Arlbrandt kände då att det var ett bra tillfälle att flytta hem.

– Det var dags att blicka hemåt igen och jag kände hela tiden att det skulle vara kul att spela i HV71 en sista gång, så när chansen kom, var jag bara tacksam över det och tog den.

Väl hemma i Sverige igen blev det ett 20-tal matcher i HV71 innan säsongen var över efter uttåg i kvartsfinal - mot Skellefteå.

– Vi hade egentligen ingen chans. Matcherna i sig var ganska jämna, men förlorar man med 4-0 i matcher går det inte att skylla ifrån sig.

HV71 valde dock att inte bygga om laget allt för mycket, och stommen var kvar till årets säsong, kryddat med ett antal backförvärv och två nya assisterande tränare. Men trots detta, så var det ett helt annat HV71 vi fick se denna säsong.

– Det är svårt att säga varför det blev så bra i år, men vi hade ett bra lag, backförvärven träffade helrätt, tränarna satte ett bra grundspel och vi tävlade stenhårt med varandra i gruppen - det tog oss framåt.

– Det har nog aldrig varit så hett på träningarna som i år. Det var gnabb, tjafs och knuffar nästan hela tiden. Men på ett bra sätt. Det var tävlingsinstinkt.

Du med?

– Haha, nej jag höll mig utanför. Jag är för gammal för sådant. Det var många som frågade mig om när det var min tur att ge mig in i något, men jag var aldrig inblandad.

HV71 gick igenom serien i storartad stil och hade aldrig någon egentlig svacka att tala om. Konkurrensen i laget var hård och det var tider under säsongen då spelare som Chris Abbott, Erik Chistensen och även Pär Arlbrandt stod utanför truppen.

– Klart man blir irriterad när man inte får spela, men det går inte att kräva det heller. Det handlar om att visa på träningarna att man ska förtjäna sin tid.

Men då kom ryktena igång om att du var på väg bort?

– Ja, men det låg inget i det. Det är en ny tid nu jämfört med när jag började med hockeyn. Det skrivs och pratas på sociala medier och forum, så fort ett namn nämns. Men jag hade aldrig en tanke på att vara på väg bort.

Kvar i HV71 blev han och i kvartsfinalen slogs Färjestad ut komfortabelt innan Malmö besegrades i semfinalen. Två tuffa matchserier som Arlbrandt beskriver, men där han hela tiden hade känslan att HV71 var det bättre laget. I finalen väntade sedan Brynäs.

– Det svängde rejält. Vi vann första matchen utan att vara speciellt bra, blev utspelade i andra matchen, sen radade bortasegrarna upp sig och sen stod vi där med 3-3 i matcher, och allt skulle avgöras på hemmais.

Hur laddar man upp för en sådan match?

– Jag försökte ta det lugnt dagen innan, men det var svårt. Tankarna på matchen kommer ju hela tiden, och man vill bara spela så fort som möjligt.

"Jag minns inte, det är helt svart"

Den sjunde matchen blev dramatisk. 1-1 efter full tid och allt skulle avgöras i sudden death.

– Inför förlängningen så stod jag på toaletten och tänkte för mig själv att det här kommer jag alltid komma ihåg. Det är otroligt att man får vara med om det. Men jag var nervös, det var jag.

– När förlängningen var igång vågade jag inte titta när Brynäs hade kontroll på pucken i vår zon. Det klarade jag inte av. Sen hade Brynäs powerplay och där visste vi att dom var ruggigt bra. Då var det kris, haha.

Tänker man positivt eller negativt i en förlängning?

– Både och. Det svänger så mycket. Är vi i anfall så blir man exalterad och tänker att det ska avgöras. Anfaller Brynäs så ökar pulsen och man tror att det är kört.

Sen kommer avgörandet?

– Ja, jag ser att Thörnberg har ett bra läge, passar Önerud, men sen är det en back emellan och jag ser inte riktigt, men jag hör jublet. Från det att jag hör jublet så är det 15-20 sekunder som är helt borta. Det är svart. Jag minns inte. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag är i en hög av spelare som jublar och hoppar.

– Det var som att jag vaknade till ur en dröm. Det går inte att förklara. Det är en helt sjuk känsla. Man är jätteglad samtidigt som man inte riktigt fattar vad som händer. Det blir speciellt. Sen ser man folk på läktarna gråter av glädje och sen ser man spelare i Brynäs som är helt knäckta. Det är så mycket känslor.

Kan man tycka synd om motståndet?

– Ja, faktiskt. David Rautio känner jag ju och har spelet med och han var grym i sista matchen. Att möta han efter matchen, se hur ledsen han var, se hans tomma blick. Det var jobbigt. Vi är människor och inte robotar. Klart man tycker synd om han i ett sådant läge. Men det är det som är sport. Någon vinner och någon förlorar. Det är så det är.

Hur var det att ta emot alla hyllningar?

– För mig var det mest att jag undrade vad jag gjorde där. Varför applåderar så många åt mig? Varför jublar folk när mitt namn ropas ut? Man fattar inte riktigt. Man känner sig liten igen på något vis. Men man är så otroligt tacksam över att man fått vara med om det. Tacksam och ödmjuk.

Men mitt i allt firande så stannade Pär upp i en TV-intervju och berättade att karriären var över. Han avslutade med ett guld.

– Jag hade känt det ett tag, sedan hade jag kanske inte dragit ut det i TV om vi förlorat, men jag var inställd på att sluta. Både fysiskt och mentalt kände jag mig klar.

– Efter matchen kom föräldrarna ner i omklädningsrummet och då var det mycket känslor. Mamma och pappa har alltid stöttat mig och varit med mig. Att få stå med en guldmedalj runt halsen i omklädningsrummet i hemstaden, med sina föräldrar var fint. Det var det perfekta avslutet.

Nu väntar en ny tid för Arlbrandt. Ingen försäsong, inga spelscheman och inga bortaresor. Nu väntar en lång sommar, där han bara ska vara ledig och framtiden får utvisa vad som händer härnäst.

– Jag ville bli sportjournalist när jag var yngre, så vi får se. Men nu ska jag bara vara ledig, vara med mina barn och njuta av en ledig sommar.

Hur känns det då?

– Det känns så skönt. Det känns bara bra och jag ska verkligen njuta.